Claes Svedberg

Följden av att sälja mina tillhörigheter blir att jag också ska avveckla mitt bolag. Sitter i min syster stuga och gör klar bokföringen som sedan packas in i bilen. Min revisor finns i södra Sverige och jag kan där ställa ner kartongen med bokföringen på hans skrivbord och säga; lägg ner skiten!

När mitt besök hos revisorn är avklarat så går jag ut till min bil, sätter mig ner bakom ratten med en fantastisk känsla i kroppen. -Var ska jag nu åka? Jag kan nu åka precis vart som helst!

Det har gått drygt två år sedan beslutet togs att sälja allt.

Två år av våndor, kämpande och underliga sammanträffanden.

Nu äntligen var jag fri.

En enda fast kostnad.

Mitt mål är nått!

Sydöstra delen av Skåne är ett område som bör undersökas närmare. Varma sköna dagar gör så att Österlen kunde visa sig från sin bästa sida, små utflykter i byarna, besök på de sköna stränderna, god mat och en och annan kopp kaffe.

Strax befinner jag mig i Smygehuk, Sveriges södraste utpost. Att stå där och blicka ut över havet ger en speciell känsla, en känsla av att ha hela Sverige bakom ryggen liksom. När ett gäng glada människor sedan drar igång en trumorkester så blir ju stämningen inte sämre direkt.

Här vid den södraste udden av vårt avlånga land finns ett monument, en stolpe med skyltar på. I olika riktningar pekar skyltarna med texter som London, Paris, Moskva och så vidare. Avståndet till respektive ort står också tydligt och klart. Ett monument som tilltalar mig extra mycket i det läge jag befinner mig i och till slut har jag bestämt mig; Jag ska åka norrut: Treriksröset 1752 km.

Det är klart att jag måste utforska Sverige först och det står så klart och tydligt på skylten. Treriksröset, Sveriges nordligaste punkt, där Sveriges gräns möter både Norge och Finland. Dit får det bli, 175,2 mil är väl inget avstånd.

Min brådska norrut genom Sverige är obefintlig, det finns många vänner att besöka efter vägen och även många vägar att utforska. Det tar mig en dryg månad att nå ditupp, en månad full med möten och enslighet. Bland annat så går jag ensam i den djupa skogen i Västernorrland. Jag ser inte en enda människa på fyra dygn.

Bilkartan irriterar mig. Det ska föreställa en vägkarta över Sverige, men den visar inte den allra nordligaste delen av landet. Vresigt konstaterar jag att den är väl gjord av någon stockholmare, som inte tycker att det är så noga här uppe i Lappland.

Lite sur passerar jag orter som Svappavara och Vittangi, jag är nära Karesuando när jag passerar en vägskylt som fångar mitt intresse; ”Sveriges nordligaste väg”, står det på en skylt som pekar åt vänster. Upp med vägkartan för att lokalisera mig. Där finns den ju, vägen som är nordligast i Sverige, jag ser den tydligt på kartan också, det syns också när den tar slut. Då går det upp för mig! På kartans framsida så står det ju tydligt att det är en vägkarta över Sverige, jag kan ju också se den nordligaste vägen men inte den nordligaste delen av landet.

Det finns ju inga vägar på den delen som jag saknar, man behöver ju inte ha med den delen, den är ju väglös!

För att komma till själva röset i toppen på Sverige så tar jag mig först in i Finland, därefter åker jag båt tillbaka till Sverige för att sedan gå till Norge!

Väl framme vid röset, som ligger i en grund sjö, så går jag runt det, flera varv.

Sverige, Norge, Finland, Sverige, Norge, Finland o.s.v.

Finland ligger ju en timme före Sverige och Norge. Jag bryr mig aldrig om att ställa om klockan, men jag känner mig både gränslös och gränsöverskridande på samma gång.